bubbelbad

Som större delen av världen vet drabbades Haiti klockan 16.53 av en av historiens största jordbävningar. Det redan kritiska landet Haiti blev starkt drabbat och det är just där jag befinner mig strax efter jordbävningen slog ut.

Folk springer längst gatorna i panik och det hörs skrik och jämrande på främmande språk. Områdena där hus förr funnits ligger nu i ruiner av väggar, möbler och sten. Allt är kaos och ingen vet vart man ska ta vägen eller hur man ska lösa situationen i en sådan kaotisk miljö. Människor ligger medvetslösa på marken, vissa skadade, vissa i panik av vad som händer runt omkring dom. Jag tar mig långsamt fram långs det som en gång var vägar som nu är ett förstört område täckt av en dimma av smuts, jord och damm från allt som förstörts av jordbävningen. Mänger av människor har begravits under rasmassorna vissa vid medvetande skrikande efter hjälp och vissa som det redan är försent för.

Hjälporganisationer, som bland annat röda korset, har blivit utsända och syns väl bland kaoset i sina uniformer. Dom blir överbemannade av folk som ber om hjälp men behåller lugnet och hjälper skadade och förser så många dom kan med behövande resurser som mat, vård och information om hur dom ska ta itu med situationen.

Jag får tillslut kontakt med en av kvinnorna som bodde i staden. Hon sitter längst vägen och förser sin åttaåriga dotter med dom resurser hon fått av röda korset. Hon berättar att hon tappat bort sin man i kaoset och att hennes andra dotter blev krossad under deras egna hus. När hon berättar detta ser man hur omskakad hon är av händelsen men hon döljer det väl för sin dotter och säger på haitisk kreol: ”allt kommer bli bra, vi hittar pappa och sen åker vi tillsammans hem”. Dock vet ingen riktigt vart dom ska ta vägen, och chansen att man hittar sina anhöriga i detta samhälle är väldigt liten, men många håller hoppet uppe och hoppas på det bästa.

Väl inne i ett av hjälporganisationernas hjälpcenter ser man hundratals människor som samlats för att försöka undvika det ständiga kaoset utomhus. När jag går runt bland människorna märker jag hur dom hungriga, trötta, skadade människorna ändå prioriterar att hitta sina anhöriga. Jag tittar runt och ser familjer sammanföras, folk få mat och skadade bli omhändertagna, men jag ser också folk som förlorat sin bostad, sin familj, sitt liv som dom byggt upp under jobbiga miljöer i Haiti. Men jag ser ett hopp i allas ögon, även om det är väldigt svagt. Ett hopp om att Haiti kommer byggas upp, och kanske bli bättre än vad det förut var. Även om det blir en svår resa med mycket komplikationer och uppoffringar så kommer vi tillsammans försöka hjälpa Haiti, steg för steg.

I hjälpcentret träffar jag också en ung man. Han har skadat ena armen och med hjälp av min tolk får vi höras hans historia under katastrofen. Han berättar att han vart på väg hem till sin familj då jordbävningen börjat. Efter vad som kändes som hundra års kämpande för att hålla sig vid liv och undvika rasade byggnader tog han sin till slut fram för att se hela sin familj blivit krossad under deras hustak. Hans dotter och fru hade båda blivit krossade under tunga stenklossar och bjälkar, ”Allt jag brydde mig om var att min familj var okej, det är nästan så att jag önskar att jag också var hemma med dom istället för att leva vidare utan dom”. När jag lyssnar på hans historia känner man verkligen kärleken han fortfarande känner för sin avlidna familj: ”Men gud gav mig chansen att leva vidare vilket jag kommer ta vara vid för att hjälpa mitt hemland att byggas upp och hjälpa alla andra familjer som förlorat något”. Hans skadade arm kommer aldrig bli riktigt frisk eftersom dom inte äger nog med resurser för att behandla den ordentligt så dom vet inte hur det kommer sluta. Men mannen har bestämt sig för att göra det bästa för situationen och kämpa vidare, hur det än slutar vilket jag finner otroligt godhjärtat och modigt för någon som befinner sig i en sådan utsatt situation.